Den 16e till den 18e februari var det konferens. FAMSA ordnade med en Afrikansk läkarstudentkonferens. Det kom studenter från Tanzania, Zimbabwe, Uganda, Nigera och flera länder sub-sahara. Och självklart tre eminenta läkarstudenter från Sverige.
De inkluderade rätt intressanta ämnen i konferensen i form av föreläsningar, work-shops och debatter.
Nu när infektionssjukdomarna är på väg att stagnera så är kroniska sjukdomar på väg upp. Detta främst beroende på tillgång till antiretroviral terapi (ART), anti-TBC-medicin, antimalariamedicin samt myggnät, antibiotika men även den ökade medelåldern/livslängden och tillgången till vård. Kroniska sjukdomar där man i detta land ser en ökning av cancer och hjärt- och kärlsjudomar medför diskussioner om givna ting som primär- och profylaktisk vård men även mer filosofiska debatter som palliativ vård och eutanasi.
Anna kom med den största kameran som någon någonsin skådat i Afrika så hon fick bli fotograf. Det togs många bilder, de flesta väldigt tråkiga och formella.
Vissa bilder speglar den afrikanska drygheten av tidsuppfattning som ofta leder till att man får stå/sitta och vänta i flera minuter ibland upp till en timme (se bildlänk nederst).
Det fanns två duktiga föreläsare från Duke University, USA, som skulle hålla föreläsning om reumatisk hjärtsjukdom och kopplingen mellan cardiovasculär sjukdom och HIV/ART. Dessa stackars satar trodde att de skulle börja 8.00 och var där i tid. Vi stackars satar var naiva nog och tro att i och med att dem bjudit in två föreläsare från USA så kommer dem kanske, för en gångs skull, dyka upp i tid eller i alla fall med 5 minuters marginal. Så, där satt jag, Anna, Gerald och Tom och snackade om "African time". Kl 08.20 dyker en av studenterna som ordnat konferensen upp och ber om ursäkt och säger till föreläsarna: ”I thought you knew that in Kenya 8.00 means 8.30. Pole, pole sana.”
Studenterna dök upp 08.50, alla samtidigt – som om det fanns någon rådande konsensus för förseningen. Det är faktiskt rätt fantastiskt.
Sista dagen hölls det ett öppet forum/diskussion gällandes eutanasi (aktiv dödshjälp). Något som stundom kan vara en väldigt human handling. Till denna debatt hade man bjudit in ledande filosofer och teologer i västra Kenya samt psykologer och psykiatriker från universitetssjukhuset samt flera läkare och professorer.
Jag var tyvärr inte där, jag var och spikade och borrade i operationssalarna tillsammans med lite andra sköna ortopeder. Men Love var där och Love var rädd.
Debatten började utvecklas till en häxjakt där studenterna enades om att religion och medicin går hand i hand och om det är något alla religioner är eniga om i Kenya så är det att endast Gud får ge och endast Gud får ta liv. Därför är det helt fel för en läkare att försöka sig på det.
Efter en stund börjar debatten dö ut och något måste göras, och det snabbt! Helt plötsligt ställer sig moderatorn upp och säger: ”It has come to my attention that we have someone here who is pro euthanisation. Who comes from a country where euthanisation is legal.”
En kakofoni och viskningar och oroliga blickar fyllde konferanssalen. En icke-troende bland oss? Är det möjligt? En mördare!
Love började svettas, nu skulle dom komma till honom med mikrofonen, alla skulle skälla ut honom. Kalla honom mördare, lyncha honom! Det fanns ingen i Eldoret som han visst var från ett land som var mer för det än Sverige (fastän det inte är helt lagligt än).
Men moderatorn gick förbi Love? Han kanske inte såg honom? Love sjönk ner i stolen. Moderatorn fortsatte att gå, tills han nådde den bakre raden av stolar.
Till Loves förvåning satt där ett vitt ansikte han aldrig sett tidigare.
Moderatorn: ”Here we have somone from the Netherlands where this is legal. What do you have to say for yourself?”
Holländaren blev kritvit I ansiktet, började svettas, tar tag i mikrofonen och gör sitt livs största misstag: “First of all, we have to be able to seperate medicine from religion”.
Som en spikmatta som fällts upp på dom kenyanska motorvägarna för att få bilar att sakta ner så att poliserna kan ta sina mutor, på samma sätt höjde alla Afrikanska läkarstudenter sina händer samtidigt i luften för att kontra och kritisera Holländaren. Och debatten var i full rulle igen.
/P
Bilder på facebook på Patrik Nasrs konto:
http://www.facebook.com/album.php?aid=280801&id=508257662&l=99833f1a50
tisdag 22 februari 2011
tisdag 15 februari 2011
PBL med andra problem
Nu har vi hunnit avverka tre veckors praktik på kirugavdelningen på Moi University, tillräckligt med tid för att inse hur saker och ting går till här. Framförallt slås man av att 1. studenterna är otroligt pålästa men värdelösa på att värdera sin kunskap och svara adekvat på frågor och 2. VISSA av doktorerna som håller i utbildningen är mobbare.
Man kan minst sagt säga att det är lite konstigt stämning på bygget. Studenterna förväntas ha träffat alla patienter innan ronden, ha tagit deras historia och gjort en fysisk undersökning. Det gör man oftast kvällen innan och under tiden pratar man med varandra frågar och visar sina kursare alla spännande nya sjukdomar eller symtom. Det är bra stämning, studenterna lyfter varandra och det bara strömmar detaljerad fakta ur dem som jag aldrig kunnat. När sedan deras consultant, motsvarande svenska specialister, dyker upp på morgonronden blir det knäpptyst. Blicken fästs på tårna för att inte dra till sig uppmärksamhet, om man pratar viskar man och man tar absolut inte initiativ att ställa frågor. Ofta blir det en student för dagen som consultant märker inte är påläst och därför får fråga på fråga som följs av 20-30 sekunders tystnad! Det finns inte att man säger att man inte kan eller försöker förklara en teori. Om det blir alldeles för många obesvarade frågor kanske man istället hör "who is your greatest enemy, who do you want to help you?" från consultant. Då får studenten välja en annan student som ska svara på frågan. Studenterna presenterar sig och tilltalas med sitt efternamn. Studenterna förväntas vara på plats i tid men consultant kan komma en halv till två timmar sent eller inte alls dyka upp. Och är man en student på sista året får de ofta höra:
"are you supposed to be 6th year?! in a few months you will be doing this by yourself...".
Ganska osvenskt. Och som svensk står man tack och lov utanför deras lilla terror-system. Senaste föreläsningen av en viss ökänd urolog så tittade han till och med rakt på mig och sa
"pole, Anna, pole, this is how we do our exams"
Ursäktande men ytterst medveten om att hans ficklampa-i-mörkt-rum-utfrågning av en student inför alla andra i 5 minuter mitt i en föreläsning inte är helt ok. Men inte f*n skäms han för det.
"This is the way it was for us. How come you are the only student here? Bah, the students stay away, it is safer"
"But if they stay away to be safe, that means you are a danger."
Bara skratt till svar. Jag var allvarlig.
Vi bemöts med respekt (Love påstår att det är för att vårt csn är jämförbart med deras läkarlöner) men det är pinsamt att se hur vissa lärare tror sig lära ut. Miljön hämmar studenter som annars är väldigt kunniga. Jag hade aldrig kunnat läsa i det här systemet och behålla motivationen men att komma utifrån är ju otroligt lärorikt på många plan. Inte bara för diagnosmångfalden utan också för att det finns läkare/lärare som är underbara, som verkligen bryr sig om sina patienter och som vet vad pedagogik är. På vilkas föreläsningar studenterna faktiskt sitter längst fram i klassrummet istället för längst bak (det är så man vet om det är en human föreläsare som kommer komma genom dörren eller inte).
Sammanfattningsvis måste man ju säga att vi insett att vi inte är här för pedagogiken, men tacksamma för chansen och hoppas att kanske inte bara ha lärt oss något utan också ha inspirerat lite. Det är inte fel att svara fel och vi svarar ofta fel, om inte för okunskap så för lite jävelskap.
Man kan minst sagt säga att det är lite konstigt stämning på bygget. Studenterna förväntas ha träffat alla patienter innan ronden, ha tagit deras historia och gjort en fysisk undersökning. Det gör man oftast kvällen innan och under tiden pratar man med varandra frågar och visar sina kursare alla spännande nya sjukdomar eller symtom. Det är bra stämning, studenterna lyfter varandra och det bara strömmar detaljerad fakta ur dem som jag aldrig kunnat. När sedan deras consultant, motsvarande svenska specialister, dyker upp på morgonronden blir det knäpptyst. Blicken fästs på tårna för att inte dra till sig uppmärksamhet, om man pratar viskar man och man tar absolut inte initiativ att ställa frågor. Ofta blir det en student för dagen som consultant märker inte är påläst och därför får fråga på fråga som följs av 20-30 sekunders tystnad! Det finns inte att man säger att man inte kan eller försöker förklara en teori. Om det blir alldeles för många obesvarade frågor kanske man istället hör "who is your greatest enemy, who do you want to help you?" från consultant. Då får studenten välja en annan student som ska svara på frågan. Studenterna presenterar sig och tilltalas med sitt efternamn. Studenterna förväntas vara på plats i tid men consultant kan komma en halv till två timmar sent eller inte alls dyka upp. Och är man en student på sista året får de ofta höra:
"are you supposed to be 6th year?! in a few months you will be doing this by yourself...".
Ganska osvenskt. Och som svensk står man tack och lov utanför deras lilla terror-system. Senaste föreläsningen av en viss ökänd urolog så tittade han till och med rakt på mig och sa
"pole, Anna, pole, this is how we do our exams"
Ursäktande men ytterst medveten om att hans ficklampa-i-mörkt-rum-utfrågning av en student inför alla andra i 5 minuter mitt i en föreläsning inte är helt ok. Men inte f*n skäms han för det.
"This is the way it was for us. How come you are the only student here? Bah, the students stay away, it is safer"
"But if they stay away to be safe, that means you are a danger."
Bara skratt till svar. Jag var allvarlig.
Vi bemöts med respekt (Love påstår att det är för att vårt csn är jämförbart med deras läkarlöner) men det är pinsamt att se hur vissa lärare tror sig lära ut. Miljön hämmar studenter som annars är väldigt kunniga. Jag hade aldrig kunnat läsa i det här systemet och behålla motivationen men att komma utifrån är ju otroligt lärorikt på många plan. Inte bara för diagnosmångfalden utan också för att det finns läkare/lärare som är underbara, som verkligen bryr sig om sina patienter och som vet vad pedagogik är. På vilkas föreläsningar studenterna faktiskt sitter längst fram i klassrummet istället för längst bak (det är så man vet om det är en human föreläsare som kommer komma genom dörren eller inte).
Sammanfattningsvis måste man ju säga att vi insett att vi inte är här för pedagogiken, men tacksamma för chansen och hoppas att kanske inte bara ha lärt oss något utan också ha inspirerat lite. Det är inte fel att svara fel och vi svarar ofta fel, om inte för okunskap så för lite jävelskap.
måndag 14 februari 2011
Lite diagnoser så vi inte glömmer
Vi ser ju detta både som en dagbok och lite minnesanteckningar så här kommer lite medicinska iakttagelser utan lekmannaförklaring:
1. Fourniers gangrän
2. Recklinghausens syndrom
3. Feokromocytom
4. Brachialis schwannom
5. Omphalocele
6. Thoracica empyema (extrema fall)
7. Virchows nod, Sister Mary Joseph nod
8. Cannonball metastas
9. Ghons komplex/lesion
10. vänstersidig ventrikelmyxom
11. Courvoisier's law (fast jag inte höll med)
12. Mycket cancer; esofagus, ventrikel etc etc...
13. ISS, PITC, p24, Determine, ELISA, "the disease".
Kräm på er.
1. Fourniers gangrän
2. Recklinghausens syndrom
3. Feokromocytom
4. Brachialis schwannom
5. Omphalocele
6. Thoracica empyema (extrema fall)
7. Virchows nod, Sister Mary Joseph nod
8. Cannonball metastas
9. Ghons komplex/lesion
10. vänstersidig ventrikelmyxom
11. Courvoisier's law (fast jag inte höll med)
12. Mycket cancer; esofagus, ventrikel etc etc...
13. ISS, PITC, p24, Determine, ELISA, "the disease".
Kräm på er.
söndag 13 februari 2011
Lewa Children's Home
Dagen efter utflykten till regnskogen hörde ett danskt par av sig till oss. Detta danska par träffade vi en gång när vi var ute och åt på den Kinesiska restaurangen Siam i down town Eldoret. De har haft stora farmar på Jylland i Danmark men senaste tiden intresserat sig för farmande i Kenya, de tycker möjligheterna är stora här.
Dom hörde i alla fall av sig med frågeställningen om vi ville följa med dem och besöka ett helt unikt barnhem i utkanten av Eldoret. Det tyckte vi lät helt perfekt. Så vi följde med.
Jag måste vara ärlig och erkänna att jag förväntade mig lite samma stuk som på sjukhuset. Dålig hygien, trångt, skitigt, litet etc etc... Men istället möts jag av flera hundra hektar mark. En lång jordad väg upp till ett idylliskt hus omgiven av en underbar trädgård. Runt omkring huset ligger ett hur för kök, ett för grundskola, ett hus för matsal och andra hus som jag inte begav mig in i. Det primära huset i centrum var det huset som inhyste alla sängar och sovrum. Och det fann en säng för varje unge. Och det fanns så mycket som 102 ungar, 38 anställda och en massa voluntärer. De hade flera hektar jord som de odlade, de hade tomater, sukuma wiki (spenatliknande), ananas och spenat. Och det är ju bara det som växer just nu i det torra klimatet. Om någon månad eller så när regnsäsongen börjar kommer den mark som ej var odlad men för tillfället väl plogad att vara full med grönsaker och annat gott. De hade också över 100 kor, välgödda för den delen och de producerade yoghurt, mjölk och ost.
När vi körde upp till detta magnifika barnhem möter vi en massa barn som springer mot oss och skriker: "toys toys toys toys". Jag och Love försöker tappert kämpa oss igenom massan och kakofonin av 30 småbarn under 4 år med vars en låda Lego i famnen. Jag förlorar Love halvvägs till dörren. Samtidigt som barnen börjar klänga och dra i den store mzungon Love träffar jag på hjärnan bakom projektet eller rättare sagt hjärtat bakom projektet; Phyllis Keino. En underbark kvinna, före detta sjuksyster som bestämde sig för att försöka få ett slut på myllret av övergivna barn som då (på 1970-talet) sprang runt och tiggde pengar och mat på gatorna i Eldoret. Och idag 30 år senare har hon kommit väldigt långt.
Vi här i Kenya är helt chockade över vad hon åstadkommit.
Om ni känner er intresserade att läsa vidare om detta barnhem som enligt mig är det finaste jag sett, så gå in på: http://www.lewachildrenshome.info/.
Det finns även bilder på facebook (Patrik Nasrs konto).
Dom hörde i alla fall av sig med frågeställningen om vi ville följa med dem och besöka ett helt unikt barnhem i utkanten av Eldoret. Det tyckte vi lät helt perfekt. Så vi följde med.
Jag måste vara ärlig och erkänna att jag förväntade mig lite samma stuk som på sjukhuset. Dålig hygien, trångt, skitigt, litet etc etc... Men istället möts jag av flera hundra hektar mark. En lång jordad väg upp till ett idylliskt hus omgiven av en underbar trädgård. Runt omkring huset ligger ett hur för kök, ett för grundskola, ett hus för matsal och andra hus som jag inte begav mig in i. Det primära huset i centrum var det huset som inhyste alla sängar och sovrum. Och det fann en säng för varje unge. Och det fanns så mycket som 102 ungar, 38 anställda och en massa voluntärer. De hade flera hektar jord som de odlade, de hade tomater, sukuma wiki (spenatliknande), ananas och spenat. Och det är ju bara det som växer just nu i det torra klimatet. Om någon månad eller så när regnsäsongen börjar kommer den mark som ej var odlad men för tillfället väl plogad att vara full med grönsaker och annat gott. De hade också över 100 kor, välgödda för den delen och de producerade yoghurt, mjölk och ost.
När vi körde upp till detta magnifika barnhem möter vi en massa barn som springer mot oss och skriker: "toys toys toys toys". Jag och Love försöker tappert kämpa oss igenom massan och kakofonin av 30 småbarn under 4 år med vars en låda Lego i famnen. Jag förlorar Love halvvägs till dörren. Samtidigt som barnen börjar klänga och dra i den store mzungon Love träffar jag på hjärnan bakom projektet eller rättare sagt hjärtat bakom projektet; Phyllis Keino. En underbark kvinna, före detta sjuksyster som bestämde sig för att försöka få ett slut på myllret av övergivna barn som då (på 1970-talet) sprang runt och tiggde pengar och mat på gatorna i Eldoret. Och idag 30 år senare har hon kommit väldigt långt.
Vi här i Kenya är helt chockade över vad hon åstadkommit.
Om ni känner er intresserade att läsa vidare om detta barnhem som enligt mig är det finaste jag sett, så gå in på: http://www.lewachildrenshome.info/.
Det finns även bilder på facebook (Patrik Nasrs konto).
Länk till bilder
Det är tyvärr något knas så vi kan inte längre ladda upp bilder här på bloggen, följ länken här istället:
http://www.facebook.com/album.php?aid=277787&id=508257662&l=62fc9daf4f
och
http://www.facebook.com/album.php?aid=277520&id=508257662&l=333f36356a
http://www.facebook.com/album.php?aid=277787&id=508257662&l=62fc9daf4f
och
http://www.facebook.com/album.php?aid=277520&id=508257662&l=333f36356a
lördag 12 februari 2011
Regnskog
En gång, för länge, länge sedan innan Lillfot och landet för länge sedan täcktes hela ekvatorialafrika av regnskog. Det enda som finns kvar är Kakamega rain forest i Kenya. Vi kom nyligen tillbaka därifrån. Parken ska innehålla ca 330 fågelarter, 500 olika sorters fjärilar, 25 dödliga ormar och en massa apor. Vi såg lite av allt, antagligen. En 10 kilometers promenad med mycket grönt och mycket fukt. Underbart.
Bilder på regnskogen kommer upp imorgon på facebook. Vi har satt upp lite mer än 20 bilder på facebook på mitt (Patriks) konto tagna de första 3 veckorna i Kenya med bl a bilder från området där vi bor, Kerio View (nära löparstaden Iten) och Lake Nakuru.
Kram
Bilder på regnskogen kommer upp imorgon på facebook. Vi har satt upp lite mer än 20 bilder på facebook på mitt (Patriks) konto tagna de första 3 veckorna i Kenya med bl a bilder från området där vi bor, Kerio View (nära löparstaden Iten) och Lake Nakuru.
Kram
söndag 6 februari 2011
Lake Nakuru Safari!
Så lördag morgon begav vi oss till Lake Nakuru för en dag fylld av djur. Vad ska man egentligen förvänta sig? Är det så att man ska åka runt i timmar för att leta efter ett djur i taget eller myllrar det av dem som på ett zoo fast utan stängsel?
200 km senare fick vi vårt svar. Det var alldeles för lätt. Det var fullt med djur överallt; redan på parkeringen utanför nationalparken så står apor på bilen och hoppas på lite mat.
Efter att ha blivit riktigt grundlurade på inträdesavgiften för att vi var wazungo (vitingar)fick vi äntligen komma in i nationalparken Lake Nakuru.
Man möttes direkt av alla möjliga djur:
1. Zebror
2. Bufflar
3. Noshörningar
4. Flamingos
5. Pelikaner
6. Ödlor (agamer; mwanzae, agama, aculeata)
7. Giraffer
8. Gula babianer
9. Ett lejon - (simba på swahili)
10. Ellipsvattenbockar
11. Gröna markattor (apa)
12. Impalor
13. Pelikaner (vit och rosaryggade)
14. Svalor (nu vet vi vart dem bor på vintern)
15. Maraboufågel
16. Wahlbergsörn
17. Hyraxar
Och lite andra om vi inte kan komma på just nu =).
Naturen var fantastisk och jag är övertygad om att skulle man ha stannat där några timmar till med en bil utrustad med spotlight skulle en massa djur hoppas fram under kvällstid när solen lagt sig. Djur som leopard, gepard, fler lejon och en massa andra djur. Men nu hade vi bara planerat inför en endagsresa. Till nästa gång får camping ingå!
Vi ska försöka slänga upp lite bilder men det är inte säkert att det går att ladda upp bilder, internet i Kenya är inte riktigt av svensk kvalitet.
Vi ses!
200 km senare fick vi vårt svar. Det var alldeles för lätt. Det var fullt med djur överallt; redan på parkeringen utanför nationalparken så står apor på bilen och hoppas på lite mat.
Efter att ha blivit riktigt grundlurade på inträdesavgiften för att vi var wazungo (vitingar)fick vi äntligen komma in i nationalparken Lake Nakuru.
Man möttes direkt av alla möjliga djur:
1. Zebror
2. Bufflar
3. Noshörningar
4. Flamingos
5. Pelikaner
6. Ödlor (agamer; mwanzae, agama, aculeata)
7. Giraffer
8. Gula babianer
9. Ett lejon - (simba på swahili)
10. Ellipsvattenbockar
11. Gröna markattor (apa)
12. Impalor
13. Pelikaner (vit och rosaryggade)
14. Svalor (nu vet vi vart dem bor på vintern)
15. Maraboufågel
16. Wahlbergsörn
17. Hyraxar
Och lite andra om vi inte kan komma på just nu =).
Naturen var fantastisk och jag är övertygad om att skulle man ha stannat där några timmar till med en bil utrustad med spotlight skulle en massa djur hoppas fram under kvällstid när solen lagt sig. Djur som leopard, gepard, fler lejon och en massa andra djur. Men nu hade vi bara planerat inför en endagsresa. Till nästa gång får camping ingå!
Vi ska försöka slänga upp lite bilder men det är inte säkert att det går att ladda upp bilder, internet i Kenya är inte riktigt av svensk kvalitet.
Vi ses!
onsdag 2 februari 2011
Sjukt hus
Veckans sjukdomsfynd:
1. Tuberkulos i ryggraden: Mb Potts med kyfos och potts paraplegi.
2. 1,5 kg pung pga parasit i lymfkörtlarna runt urinvägarna: Lymfatisk filiariasis.
3. Gravid i äggledaren: Ektopisk graviditet
4. Konstig infektion som sträcker sig från midjan till pungen/penis: Abscess från fossa, inguinalt till scrotum och penis.
5. Hudcancer på hälen 4x5 cm innan operation: akral malingt melanom på häl, 4x5 cm preop.
6. Skottskada i nacke utan större komplikationer: GSW i nacke utan fokal neurologi.
7. Skelettinfektion i skallen: Akut mastoidit med efterföljande nackabscess samt septisk chock.
8. Skelettmuskelcancer i hela buken involverande av alla stora kärl, en njure, mjälten: Rhabdomyosarcom, palliativ vård hos 15 årig flicka (dem vet typ vad palliativ vård är).
9. Blodbrist med förstorning av märgen i skallen som kompensatorisk effekt (antagligen pga hemolytisk sickelcellanemi och möjligtvis samtidig G6DP).
10. Ett lillfinger som inte var ett lillfinger för när man punktera det så rann det ut av sig själv: efter att ha stuckit sig på en tagg blev hela handen nekrotisk (man inser verkligen konsekvenserna av patients delay).
11. Köttätande bakterie: Necrotiserande fasciit.
12. Bland annat.....
Vissa grejer är normala men i dess extremform. Som skivepitelcancer eller coloncancer som du kan palpera genom huden. Inte allt för sällan kommer tonåringar och tjugoåringar in med perforerat duodenalulcus. Tyfoid och Malaria är en vardag. AIDS och HIV finns det massor av men man kallar det inte AIDS och HIV – man säger antigen att de har ELISA (ett test) eller p24 (en antigen) eller att de kommer från Ampath (center för gratis antiretroviral medicin för patienter med AIDS).
Ibland saknas antibiotika av rätt styrka för att bota. Ofta saknas steril såromläggning. Det finns en eller två EKG maskiner på sjukhuset. En pulsoximeter är något som folk kan äga som en privat grej, likt stetoskop. Samma gäller för reflexhammare, klocka (tvungen att ha armbandsur) eller ficklampa etc. Hygien kan man glömma. Det finns varken handsprit eller tvål. Handskar borde man ta med sig själv. Papper, handdukar eller lakan som är rena är en raritet.
Mycket handlar om att klara sig med det som finns på plats.
Man får vara innovativ och tänka som McGyver.
P.S. Den enda fråga som ingen Kenyansk student lyckats svara på: What is DALY? D.S.
1. Tuberkulos i ryggraden: Mb Potts med kyfos och potts paraplegi.
2. 1,5 kg pung pga parasit i lymfkörtlarna runt urinvägarna: Lymfatisk filiariasis.
3. Gravid i äggledaren: Ektopisk graviditet
4. Konstig infektion som sträcker sig från midjan till pungen/penis: Abscess från fossa, inguinalt till scrotum och penis.
5. Hudcancer på hälen 4x5 cm innan operation: akral malingt melanom på häl, 4x5 cm preop.
6. Skottskada i nacke utan större komplikationer: GSW i nacke utan fokal neurologi.
7. Skelettinfektion i skallen: Akut mastoidit med efterföljande nackabscess samt septisk chock.
8. Skelettmuskelcancer i hela buken involverande av alla stora kärl, en njure, mjälten: Rhabdomyosarcom, palliativ vård hos 15 årig flicka (dem vet typ vad palliativ vård är).
9. Blodbrist med förstorning av märgen i skallen som kompensatorisk effekt (antagligen pga hemolytisk sickelcellanemi och möjligtvis samtidig G6DP).
10. Ett lillfinger som inte var ett lillfinger för när man punktera det så rann det ut av sig själv: efter att ha stuckit sig på en tagg blev hela handen nekrotisk (man inser verkligen konsekvenserna av patients delay).
11. Köttätande bakterie: Necrotiserande fasciit.
12. Bland annat.....
Vissa grejer är normala men i dess extremform. Som skivepitelcancer eller coloncancer som du kan palpera genom huden. Inte allt för sällan kommer tonåringar och tjugoåringar in med perforerat duodenalulcus. Tyfoid och Malaria är en vardag. AIDS och HIV finns det massor av men man kallar det inte AIDS och HIV – man säger antigen att de har ELISA (ett test) eller p24 (en antigen) eller att de kommer från Ampath (center för gratis antiretroviral medicin för patienter med AIDS).
Ibland saknas antibiotika av rätt styrka för att bota. Ofta saknas steril såromläggning. Det finns en eller två EKG maskiner på sjukhuset. En pulsoximeter är något som folk kan äga som en privat grej, likt stetoskop. Samma gäller för reflexhammare, klocka (tvungen att ha armbandsur) eller ficklampa etc. Hygien kan man glömma. Det finns varken handsprit eller tvål. Handskar borde man ta med sig själv. Papper, handdukar eller lakan som är rena är en raritet.
Mycket handlar om att klara sig med det som finns på plats.
Man får vara innovativ och tänka som McGyver.
P.S. Den enda fråga som ingen Kenyansk student lyckats svara på: What is DALY? D.S.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)