I skrivandets stund är det 23 dagar kvar tills vi lämnar Eldoret och beger oss till Zanzibar. Jag börjar inte med denna mening för att säga att jag är uttråkad, ej heller lider jag av hemlängtan. De facto är att jag helt enkelt har tröttnat på sjukhuset i vis grad med dess frapperande nonchalans. Nu känner jag att det är dags att avsluta och bege sig till nya utmaningar.
På tal om utmaningar kom jag och Anna nyss hem från Lake Naivasha och Hells Gate (Love drog med en massa amerikanare till Uganda och River Rafta). Sjukt fräckt ställe.
Vi kom dit vid 12-tiden till Fisherman's Camp där vi satte upp tält och käka lunch. Begav oss till nationalparken Hells Gate, hyrde cyklar och började trampa. Helt underbar natur och miljö med djuren betande och springande på båda sidor om cykelvägen. Efter 7 kms cyklande och fotande kom vi fram till själva Helvetesporten: en lång slingrande ravin med hett vatten som rinner ner på båda sidorna från aktiva gejsrar och varma källor. De låter inte värmen från dessa källor gå förlorade och en bit utanför Hells Gate nationalpark har dem byggt geotermiska kärnkraftverk.
Tråkigt nog började en massa elaka moln synas på himmelen och vi började skynda oss tillbaka till cyklarna där vår förare Javan väntade och ville köra oss tillbaka då de vilken sekund som helst skulle ösregna. Anna blev orolig. Hon hade ju bara spenderat 1 timmes cykling med djuren och 1 timmes promenad i ravinen. Hon var inte riktigt klar. Hon ville se mer djur! Men efter många om och men så övertalade amerikanarna och Javan oss att hoppa in i bilen. 5 min in i bilresan hem (då vi hunnit typ 1 km) vill Anna hoppa av bilen: "Det droppar ju bara, det regnar inte mycket. Vi kan gå." Föraren släpper av oss, vi slänger på oss regnjackor och bilen kör iväg och lämnar oss. Ungefär samma tidpunkt som man ser vår bil ta en sväng bakom ett träd och försvinna ur vår syn öser regnet ner; tungt och hårt! Vi börjar gå...
Efter 4 kms promenad avtar regnet och solen börjar skina. Djuren springer fram och inte en utan TVÅ regnbågar dyker upp på himmelen! Vi ser slutet på den ena av den. Vi börjar springa! Är det ens möjligt att se slutet på en regnbåge? Är inte det omöjligt? Vi kommer så nära som 50 m från regnbågsslutet och inte närmare. När vi tar ett steg hoppar regnbågen ett steg från oss.
Helt plötsligt(!) i fjärran dyker en stor antilop (möjligtvis elandantilop) upp och tittar på oss ca 100 m bort. Den bara stirrar på oss. Anna blir superlycklig och säger: "Åh kolla en älg". Mmm bra Anna, en älg. Jag skriker och flaxar med armarna (som man gör för att skrämma bort små fåglar) och antilopen springer och gömmer sig men kommer tillbaka, denna gång lite kaxigare och stirrar på oss igen. "Nej men skräm inte den, den är ju snäll". Helt plötsligt börjar den springa, snabbt som fan mot oss, Anna blir glad, jag blir orolig och skriker en gång till och flaxar med armarna. 20 m ifrån oss blir den rädd och ändrar sin löparriktning och undviker att stånga oss. Anna: "Varför gjorde du så? Vi kunde ju ha klappat den". Anna blev lite besviken men jag blev glad över att ha undvikit att bli stångad av ett djur som såg ut att väga upp mot ett ton.
Väl hemma drog vi oss tillbaka till campen, slängde av oss de dygnblöta kläderna och tog en länge efterlängtad varmdusch. Vi begav oss sedan till grannen Camp Carnellys och åt världens bästa pizza.
Vi gick och la oss utmattade. Kl 5 på morgonen kunde man höra apor, fåglar, och flodhästar prata. Irriterande som tusan men mysigt.
Nästa dag var det dags för en båttur på Lake Naivasha där man kan se en massa fåglar, örnar och flodhästar. Anna blev helt till sig. HIPPO!
Man kunde även gå av på en ö, Crescent island, som någon smart kille har fraktat en massa djur till och som man kan gå emellan på väldigt nära avstånd. Det fanns hur mycket djur som helst, men det fräckaste var alla giraffer som man kunde betrakta på 10-20 m avstånd.
Väldigt lyckad resa dock skulle man vilja spendera mer tid i Hells Gate parken med en cykel. Det fanns hur mycket vägar som helst och är man där tidigt på morgonen kanske man har tur nog och se en leopard eller något annat kattdjur - dock inte lejon.
Nästa helg blir det nog inte någon utflykt. Vi tar det nog mest lugnt hemma och sover. Igår var vi på Moi University Main Campus och träffade lite viktigt folk. Jag och Love lyckades övertala de att låta oss snacka på skolradion som har ca 100 000 lyssnare. Sjukt fräckt. Vi fick även länge efterlängtade student-ID. Fantastiskt stort campus!
På återseende!
/Kram
Bilder på Lake Naivasha och Hells Gate på Annas facebook-konto:
http://www.facebook.com/album.php?aid=283563&id=581892084&l=213256dc6e
Bilder på Lake Baringo och Bogoria, Zoo, Kisumu på Patriks facebook-konto:
http://www.facebook.com/album.php?aid=288751&id=508257662&l=76a6cd5460
tisdag 22 mars 2011
fredag 18 mars 2011
Kisumu
Så förra helgen medan Love bestämde sig för att bege sig till Masai Mara tog jag och Anna chansen att lämna Eldoret för en liten romantisk get away till Kisumu; den tredje största staden i Kenya belägen vid Viktoriasjön i väst.
Vi begav oss till Matatustationen i Eldoret vid 4 tiden på eftermiddagen och hoppade på en Shuttle (en säkrare buss) som endast rymmer 7 passagerare och som har bilbälten (detta till skillnad från en Matatu som har plats för 9 men pressar in 20 och saknar bilbälten, och som också ofta körs av före detta fångar som inte kan få annat jobb och som saknar körkort).
2 timmar senare var vi i Kisumu. Redan när man började närma sig staden och småbyarna utanför insåg man direkt att detta var en mycket större stad. Mer liv och rörelse och flera större byggnader som sträcker sig mer än 3 våningar över marken.
Vi satte oss på en Tuk tuk och begav oss till Sunset Hotel i hopp om en underbar utsikt och solnedgång (enligt Rough Guide). Hotellet var charmigt i sitt 60-tals kolonialstuk men "avlägset" då det befann sig ca 1.8 km utanför stadskärnan. Utsikten var nästan vad vi trodde förutom de 100-200 m med vattenhyacint som invasivt börjat växa och sträcker sig längs östsidan av Viktoriasjöns kust och ett 100 tals meter in mot sjön. Dessa är ett problem för Kisumus ekonomi då det drar ner på den turism som länge varit en stor del av stadens inkomst. Vattenhyacinterna medför flera problem för kisumuborna förutom att det blir svårt för båtar att ta sig fram (vilket påverkar turism) så deoxygenerar den vattnet och fisklivet minskar. Sjukdomar som bärs av insekter och snäckor har ökat med vattenhyacinterna och en ökning i malariafall, shistomiasis och bilharzia har ökat sedan invasionen. dock klarade jag och Anna oss undan alla de sjukdomarna =).
Men nu ska man inte klaga. I jämförelse med Eldoret är Kisumu en helt annan stad fylld med liv och bra mat samt riktigt kaffe. Anna blev helt till sig och beställde in flera koppar cappuccino i hopp om att ju mer hon dricker desto längre stannar minnet av dem. Vi drog runt lite på marknaderna och efter 1 timme blev man lite galen. Alla ville visa en massa konstiga grejer. Jag var allas brother och Annna allas sister. Men till skillnad från den nästan lika stora staden Nakuru så gav dem inte en några överdrivna Mzungo-priser. I Nakuru kostar ett tyg 2500 (210 SEK) kenyanska shilling som man sedan prutar ner till 500/= (40 SEK). Medan i Kisumu börjar dem på 600 som man sedan prutar ner till 400 shilling. Asdrygt.
Maten i Kisumu är jättebra, Green Garden är att rekommendera. Det är riktigt mat till skillnad från den man får i Eldoret. Det finns många tydliga tecken på att Kisumu faktiskt är en turist stad. Fisken var också enligt Anna underbar. Hon bad om en liten Telapia (inhemsk fisk) och fick sig något kilo. Direkt från hamnens sjabbiga kyffen.
I skrivandets stund har jag o Anna nyss kommit hem från Lake Naivashu och Hells Gate. Vi har en massa bilder som vi inte riktigt haft tid och sortera och ytterligare ett inlägg som ska skrivas.
Nästa helg blir dock nog en vilohelg. Nu har vi börjat tära på krafterna rejält känner vi och vi måste ladda upp igen. Kanske tar vi oss en river rafting tur till Uganda - men det återstår och se.
/Kram
Vi begav oss till Matatustationen i Eldoret vid 4 tiden på eftermiddagen och hoppade på en Shuttle (en säkrare buss) som endast rymmer 7 passagerare och som har bilbälten (detta till skillnad från en Matatu som har plats för 9 men pressar in 20 och saknar bilbälten, och som också ofta körs av före detta fångar som inte kan få annat jobb och som saknar körkort).
2 timmar senare var vi i Kisumu. Redan när man började närma sig staden och småbyarna utanför insåg man direkt att detta var en mycket större stad. Mer liv och rörelse och flera större byggnader som sträcker sig mer än 3 våningar över marken.
Vi satte oss på en Tuk tuk och begav oss till Sunset Hotel i hopp om en underbar utsikt och solnedgång (enligt Rough Guide). Hotellet var charmigt i sitt 60-tals kolonialstuk men "avlägset" då det befann sig ca 1.8 km utanför stadskärnan. Utsikten var nästan vad vi trodde förutom de 100-200 m med vattenhyacint som invasivt börjat växa och sträcker sig längs östsidan av Viktoriasjöns kust och ett 100 tals meter in mot sjön. Dessa är ett problem för Kisumus ekonomi då det drar ner på den turism som länge varit en stor del av stadens inkomst. Vattenhyacinterna medför flera problem för kisumuborna förutom att det blir svårt för båtar att ta sig fram (vilket påverkar turism) så deoxygenerar den vattnet och fisklivet minskar. Sjukdomar som bärs av insekter och snäckor har ökat med vattenhyacinterna och en ökning i malariafall, shistomiasis och bilharzia har ökat sedan invasionen. dock klarade jag och Anna oss undan alla de sjukdomarna =).
Men nu ska man inte klaga. I jämförelse med Eldoret är Kisumu en helt annan stad fylld med liv och bra mat samt riktigt kaffe. Anna blev helt till sig och beställde in flera koppar cappuccino i hopp om att ju mer hon dricker desto längre stannar minnet av dem. Vi drog runt lite på marknaderna och efter 1 timme blev man lite galen. Alla ville visa en massa konstiga grejer. Jag var allas brother och Annna allas sister. Men till skillnad från den nästan lika stora staden Nakuru så gav dem inte en några överdrivna Mzungo-priser. I Nakuru kostar ett tyg 2500 (210 SEK) kenyanska shilling som man sedan prutar ner till 500/= (40 SEK). Medan i Kisumu börjar dem på 600 som man sedan prutar ner till 400 shilling. Asdrygt.
Maten i Kisumu är jättebra, Green Garden är att rekommendera. Det är riktigt mat till skillnad från den man får i Eldoret. Det finns många tydliga tecken på att Kisumu faktiskt är en turist stad. Fisken var också enligt Anna underbar. Hon bad om en liten Telapia (inhemsk fisk) och fick sig något kilo. Direkt från hamnens sjabbiga kyffen.
I skrivandets stund har jag o Anna nyss kommit hem från Lake Naivashu och Hells Gate. Vi har en massa bilder som vi inte riktigt haft tid och sortera och ytterligare ett inlägg som ska skrivas.
Nästa helg blir dock nog en vilohelg. Nu har vi börjat tära på krafterna rejält känner vi och vi måste ladda upp igen. Kanske tar vi oss en river rafting tur till Uganda - men det återstår och se.
/Kram
fredag 11 mars 2011
Eldorets lokala Zoo, Lake Bogoria och Lake Baringu!
Så vi bestämde oss för att ta en lugn helg förra veckan.
Det gjorde vi - typ.
Redan på fredag kväll började det klia lite i kläderna och alla fick vi restless leg syndrome så vi bestämde oss för att ta oss till det lokala zoot. Lite som att ge Metadon till en heroinmissbrukare. Det kändes OK.
Lördag var det alltså dags för lite zoo. Man fick se diverse djur och det var faktiskt rätt fräckt! Men var det tillräckligt? Ett lejon bakom dubbla stängsel? En gepard som gömde sig och en leopard som inte gillade solen. Som tur var kändes inte lördagen helt förstörd då vår eminente lektor i radiologi från Linköping, Staffan Wirell, ringde och bokade in en liten lunchdejt på The Klique (eller hur det nu stavas).
Detta såg vi fram emot. Förutom det trevliga sällskapet hade Staffan med sig en secret package från Sverige, specialbeställt från våra kontakter (tack Karin, Anders och Christina)!
Lakritspåsen som Staffan hade med sig klarade sig i 2 dagar väl i mitt och Annas våld... Men det var det värt.
Impulsivt bestämde vi oss dock för att göra något på Söndag. Vi började räkna hur många helger vi hade kvar i Eldoret och kom fram till att det bara var 6 kvar - vi kunde inte låta en gå till spillo. Så vi begav oss till Lake Bogoria och Lake Baringo. Den tidigare är en basisk saltvattensjö i ett vulkaniskt område med varma källor och gejsrar utan några levande varelser förutom flamingos och den senare (Lake Baringo) är en sötvattensjö men en massa fåglar, fiskar, krokodiler och flodhästar.
Tråkigt nog missade vi krokodilerna och flodhästarna men fåglarna var underbara, speciellt de två örnarna.
Vi kom hem utmattade men nöjda. Nu har vi bara 5 helger kvar och denna helgen drar Love till Masai Mara med några Nederländare och jag och Anna beger oss till Kisumu, en stad vid Lake Victoria för en mysig get away.
Då är det bara 4 helger kvar! En ska gå åt för en cykeltur vid Lake Naivashu och Hells Gate och de andra 3? Ja det återstår och se. Har våra läsare några tips?
P.S. Vi har bytt från Kirurgi till Medicin, en vecka avklarad. 5 veckor kvar på medicin men vi har redan insett vad mycket handlar om; HIV och konsekvenserna av att inte ha ett immunförsvar. Vi återkommer med ett blogginlägg om hur det ser ut här. D.S.
Kram
/Patrik och Anna
Det gjorde vi - typ.
Redan på fredag kväll började det klia lite i kläderna och alla fick vi restless leg syndrome så vi bestämde oss för att ta oss till det lokala zoot. Lite som att ge Metadon till en heroinmissbrukare. Det kändes OK.
Lördag var det alltså dags för lite zoo. Man fick se diverse djur och det var faktiskt rätt fräckt! Men var det tillräckligt? Ett lejon bakom dubbla stängsel? En gepard som gömde sig och en leopard som inte gillade solen. Som tur var kändes inte lördagen helt förstörd då vår eminente lektor i radiologi från Linköping, Staffan Wirell, ringde och bokade in en liten lunchdejt på The Klique (eller hur det nu stavas).
Detta såg vi fram emot. Förutom det trevliga sällskapet hade Staffan med sig en secret package från Sverige, specialbeställt från våra kontakter (tack Karin, Anders och Christina)!
Lakritspåsen som Staffan hade med sig klarade sig i 2 dagar väl i mitt och Annas våld... Men det var det värt.
Impulsivt bestämde vi oss dock för att göra något på Söndag. Vi började räkna hur många helger vi hade kvar i Eldoret och kom fram till att det bara var 6 kvar - vi kunde inte låta en gå till spillo. Så vi begav oss till Lake Bogoria och Lake Baringo. Den tidigare är en basisk saltvattensjö i ett vulkaniskt område med varma källor och gejsrar utan några levande varelser förutom flamingos och den senare (Lake Baringo) är en sötvattensjö men en massa fåglar, fiskar, krokodiler och flodhästar.
Tråkigt nog missade vi krokodilerna och flodhästarna men fåglarna var underbara, speciellt de två örnarna.
Vi kom hem utmattade men nöjda. Nu har vi bara 5 helger kvar och denna helgen drar Love till Masai Mara med några Nederländare och jag och Anna beger oss till Kisumu, en stad vid Lake Victoria för en mysig get away.
Då är det bara 4 helger kvar! En ska gå åt för en cykeltur vid Lake Naivashu och Hells Gate och de andra 3? Ja det återstår och se. Har våra läsare några tips?
P.S. Vi har bytt från Kirurgi till Medicin, en vecka avklarad. 5 veckor kvar på medicin men vi har redan insett vad mycket handlar om; HIV och konsekvenserna av att inte ha ett immunförsvar. Vi återkommer med ett blogginlägg om hur det ser ut här. D.S.
Kram
/Patrik och Anna
tisdag 1 mars 2011
4222 meter - ett nytt rekord!
Kl 05.00 lördag skulle vi ses utanför sjukhuset för att bege oss på den korta men tidskrävande vägen till Mount Elgon vid Ugandas gräns.
Vi anlände lite sent och hoppades att ingen skulle bli allt för arg. Än en gång var del (s)Lowe som var anledningen och än en gång spelade det egentligen ingen roll för att vi skulle inte bege oss förrän två timmar senare skulle det visa sig.
När vi var framme vid sjukhusentrén stod minibussen där som skulle ta oss. Problemet var dock att föraren i all hast och antagligen extas råkat knäcka nyckeln i låset för bagageluckan. Samma nyckel som behövs för att starta bilen. Den enda nyckeln som finns för den bilen!
Men vi skulle fixa det. 5 times Mr Eldoret Body Building Champion (aka. Javan) skulle fixa det. Först trodde vi, eller i alla fall jag, att han skulle bära oss dit men han ringde en mekaniker, eller rättare sagt "Mekanikern". En kille kom, med lite verktyg, och slet bort rattlåset och tjuvkopplade bilen. Nu startade den. Perfekt!
På väg till Berget fick vi ta oss förbi farthindren som dem kallas men mer korrekt är hål i marken. Det var lättare att köra bredvid motorvägen i jorden än på motorvägen. Till allas förvåning var ju dessa hål i en perfekt kvadrat, alla var perfekta geometriska fyrhörningar. Hur är det möjligt. Är detta som de konstiga crop circles som amerikanarna snackar om ibland. Stora mönster, cirklar, formade på fält av UFO'n. Nej dessa hål i vägen var gjord av kenyaner. När jag frågade varför de gjorde hål så svarade föraren: "They are reparing the street". Konstigt, så jag kontemplerade: "Strange, they have a funny way of reparing something". Föraren svarade: "First they make the holes then they fill it".
Jaha, viss logik bakom det i alla fall: "So how long have they ben making the holes?" Föraren tittade på mig och gav ifrån sig ett sånt där kenyanskt skratt som man bara kan höra här: "For several years now!"
Väl framme och incheckade i vårt Guest House (som var riktigt mysigt) hoppade vi på en bil som skulle ta oss de första 1800 metrarna så att vi skulle hinna till toppen på en dag. Och det gick snabbt. Man märkte hur trycket ändra sig och det blev lite svårare att andas.
Vi hoppade av och började vandra. En vandring på 14-15km med ca 300meters höjdskillnad var vad vi hade framför oss. Tappert började vi vandra och insåg snart hur dålig kondis vi hade. Fastän vår kropp hunnit acklimatisera sig på de 2300 m vi bodde på vanligtvis i Eldoret så var vi inte alls beredda på 4000 m. Flåsandes och med huvudvärk fortsatte vi uppåt.
På toppen var det underbart. Folk hade mest med sig peanut butter sandwiches (amerikanare) men svenskarna langade upp friterad kyckling, chapati, nötter och dricka. Man kunde se de stackars amerikanarnas puppy eyes längta efter lite kyckling efter en 4 timmars vandring till toppen. Vi gav dem våra rester som sanna samariter.
Värsta delen var vägen ner. Vi tog oss ner snabbare och gladare efter lunchen. På ca 3 timmar var vi nere vid bilen och 90 min senare hade bilen kört hem oss. De flesta mådde illa och huvudet imploderade på nästan alla. Paracetamol och aspirin knaprades hejvilt till höger och vänster.
Några minuter senare lugnade allt ner sig och det var dags för en varmdusch och middag. Världens bästa känsla.
Dagen efter vaknade vi tidigt för att kolla in lite grottor. Det var sjukt fräckt men vi såg inga elefanter.
Detta inlägget var inte lika kul och skriva som de andra, inte för att det inte var kul utan mer för att det gick relativt smärtfritt att ta sig dit, spendera natten och ta sig hem.
På återseende!
För bilder se Patrik Nasrs konto på fb: Erövringen av Mount Elgon, eller kolla länken nedan:
http://www.facebook.com/album.php?aid=282031&id=508257662&l=6c13bc5da9
Vi anlände lite sent och hoppades att ingen skulle bli allt för arg. Än en gång var del (s)Lowe som var anledningen och än en gång spelade det egentligen ingen roll för att vi skulle inte bege oss förrän två timmar senare skulle det visa sig.
När vi var framme vid sjukhusentrén stod minibussen där som skulle ta oss. Problemet var dock att föraren i all hast och antagligen extas råkat knäcka nyckeln i låset för bagageluckan. Samma nyckel som behövs för att starta bilen. Den enda nyckeln som finns för den bilen!
Men vi skulle fixa det. 5 times Mr Eldoret Body Building Champion (aka. Javan) skulle fixa det. Först trodde vi, eller i alla fall jag, att han skulle bära oss dit men han ringde en mekaniker, eller rättare sagt "Mekanikern". En kille kom, med lite verktyg, och slet bort rattlåset och tjuvkopplade bilen. Nu startade den. Perfekt!
På väg till Berget fick vi ta oss förbi farthindren som dem kallas men mer korrekt är hål i marken. Det var lättare att köra bredvid motorvägen i jorden än på motorvägen. Till allas förvåning var ju dessa hål i en perfekt kvadrat, alla var perfekta geometriska fyrhörningar. Hur är det möjligt. Är detta som de konstiga crop circles som amerikanarna snackar om ibland. Stora mönster, cirklar, formade på fält av UFO'n. Nej dessa hål i vägen var gjord av kenyaner. När jag frågade varför de gjorde hål så svarade föraren: "They are reparing the street". Konstigt, så jag kontemplerade: "Strange, they have a funny way of reparing something". Föraren svarade: "First they make the holes then they fill it".
Jaha, viss logik bakom det i alla fall: "So how long have they ben making the holes?" Föraren tittade på mig och gav ifrån sig ett sånt där kenyanskt skratt som man bara kan höra här: "For several years now!"
Väl framme och incheckade i vårt Guest House (som var riktigt mysigt) hoppade vi på en bil som skulle ta oss de första 1800 metrarna så att vi skulle hinna till toppen på en dag. Och det gick snabbt. Man märkte hur trycket ändra sig och det blev lite svårare att andas.
Vi hoppade av och började vandra. En vandring på 14-15km med ca 300meters höjdskillnad var vad vi hade framför oss. Tappert började vi vandra och insåg snart hur dålig kondis vi hade. Fastän vår kropp hunnit acklimatisera sig på de 2300 m vi bodde på vanligtvis i Eldoret så var vi inte alls beredda på 4000 m. Flåsandes och med huvudvärk fortsatte vi uppåt.
På toppen var det underbart. Folk hade mest med sig peanut butter sandwiches (amerikanare) men svenskarna langade upp friterad kyckling, chapati, nötter och dricka. Man kunde se de stackars amerikanarnas puppy eyes längta efter lite kyckling efter en 4 timmars vandring till toppen. Vi gav dem våra rester som sanna samariter.
Värsta delen var vägen ner. Vi tog oss ner snabbare och gladare efter lunchen. På ca 3 timmar var vi nere vid bilen och 90 min senare hade bilen kört hem oss. De flesta mådde illa och huvudet imploderade på nästan alla. Paracetamol och aspirin knaprades hejvilt till höger och vänster.
Några minuter senare lugnade allt ner sig och det var dags för en varmdusch och middag. Världens bästa känsla.
Dagen efter vaknade vi tidigt för att kolla in lite grottor. Det var sjukt fräckt men vi såg inga elefanter.
Detta inlägget var inte lika kul och skriva som de andra, inte för att det inte var kul utan mer för att det gick relativt smärtfritt att ta sig dit, spendera natten och ta sig hem.
På återseende!
För bilder se Patrik Nasrs konto på fb: Erövringen av Mount Elgon, eller kolla länken nedan:
http://www.facebook.com/album.php?aid=282031&id=508257662&l=6c13bc5da9
tisdag 22 februari 2011
Eutanasi
Den 16e till den 18e februari var det konferens. FAMSA ordnade med en Afrikansk läkarstudentkonferens. Det kom studenter från Tanzania, Zimbabwe, Uganda, Nigera och flera länder sub-sahara. Och självklart tre eminenta läkarstudenter från Sverige.
De inkluderade rätt intressanta ämnen i konferensen i form av föreläsningar, work-shops och debatter.
Nu när infektionssjukdomarna är på väg att stagnera så är kroniska sjukdomar på väg upp. Detta främst beroende på tillgång till antiretroviral terapi (ART), anti-TBC-medicin, antimalariamedicin samt myggnät, antibiotika men även den ökade medelåldern/livslängden och tillgången till vård. Kroniska sjukdomar där man i detta land ser en ökning av cancer och hjärt- och kärlsjudomar medför diskussioner om givna ting som primär- och profylaktisk vård men även mer filosofiska debatter som palliativ vård och eutanasi.
Anna kom med den största kameran som någon någonsin skådat i Afrika så hon fick bli fotograf. Det togs många bilder, de flesta väldigt tråkiga och formella.
Vissa bilder speglar den afrikanska drygheten av tidsuppfattning som ofta leder till att man får stå/sitta och vänta i flera minuter ibland upp till en timme (se bildlänk nederst).
Det fanns två duktiga föreläsare från Duke University, USA, som skulle hålla föreläsning om reumatisk hjärtsjukdom och kopplingen mellan cardiovasculär sjukdom och HIV/ART. Dessa stackars satar trodde att de skulle börja 8.00 och var där i tid. Vi stackars satar var naiva nog och tro att i och med att dem bjudit in två föreläsare från USA så kommer dem kanske, för en gångs skull, dyka upp i tid eller i alla fall med 5 minuters marginal. Så, där satt jag, Anna, Gerald och Tom och snackade om "African time". Kl 08.20 dyker en av studenterna som ordnat konferensen upp och ber om ursäkt och säger till föreläsarna: ”I thought you knew that in Kenya 8.00 means 8.30. Pole, pole sana.”
Studenterna dök upp 08.50, alla samtidigt – som om det fanns någon rådande konsensus för förseningen. Det är faktiskt rätt fantastiskt.
Sista dagen hölls det ett öppet forum/diskussion gällandes eutanasi (aktiv dödshjälp). Något som stundom kan vara en väldigt human handling. Till denna debatt hade man bjudit in ledande filosofer och teologer i västra Kenya samt psykologer och psykiatriker från universitetssjukhuset samt flera läkare och professorer.
Jag var tyvärr inte där, jag var och spikade och borrade i operationssalarna tillsammans med lite andra sköna ortopeder. Men Love var där och Love var rädd.
Debatten började utvecklas till en häxjakt där studenterna enades om att religion och medicin går hand i hand och om det är något alla religioner är eniga om i Kenya så är det att endast Gud får ge och endast Gud får ta liv. Därför är det helt fel för en läkare att försöka sig på det.
Efter en stund börjar debatten dö ut och något måste göras, och det snabbt! Helt plötsligt ställer sig moderatorn upp och säger: ”It has come to my attention that we have someone here who is pro euthanisation. Who comes from a country where euthanisation is legal.”
En kakofoni och viskningar och oroliga blickar fyllde konferanssalen. En icke-troende bland oss? Är det möjligt? En mördare!
Love började svettas, nu skulle dom komma till honom med mikrofonen, alla skulle skälla ut honom. Kalla honom mördare, lyncha honom! Det fanns ingen i Eldoret som han visst var från ett land som var mer för det än Sverige (fastän det inte är helt lagligt än).
Men moderatorn gick förbi Love? Han kanske inte såg honom? Love sjönk ner i stolen. Moderatorn fortsatte att gå, tills han nådde den bakre raden av stolar.
Till Loves förvåning satt där ett vitt ansikte han aldrig sett tidigare.
Moderatorn: ”Here we have somone from the Netherlands where this is legal. What do you have to say for yourself?”
Holländaren blev kritvit I ansiktet, började svettas, tar tag i mikrofonen och gör sitt livs största misstag: “First of all, we have to be able to seperate medicine from religion”.
Som en spikmatta som fällts upp på dom kenyanska motorvägarna för att få bilar att sakta ner så att poliserna kan ta sina mutor, på samma sätt höjde alla Afrikanska läkarstudenter sina händer samtidigt i luften för att kontra och kritisera Holländaren. Och debatten var i full rulle igen.
/P
Bilder på facebook på Patrik Nasrs konto:
http://www.facebook.com/album.php?aid=280801&id=508257662&l=99833f1a50
De inkluderade rätt intressanta ämnen i konferensen i form av föreläsningar, work-shops och debatter.
Nu när infektionssjukdomarna är på väg att stagnera så är kroniska sjukdomar på väg upp. Detta främst beroende på tillgång till antiretroviral terapi (ART), anti-TBC-medicin, antimalariamedicin samt myggnät, antibiotika men även den ökade medelåldern/livslängden och tillgången till vård. Kroniska sjukdomar där man i detta land ser en ökning av cancer och hjärt- och kärlsjudomar medför diskussioner om givna ting som primär- och profylaktisk vård men även mer filosofiska debatter som palliativ vård och eutanasi.
Anna kom med den största kameran som någon någonsin skådat i Afrika så hon fick bli fotograf. Det togs många bilder, de flesta väldigt tråkiga och formella.
Vissa bilder speglar den afrikanska drygheten av tidsuppfattning som ofta leder till att man får stå/sitta och vänta i flera minuter ibland upp till en timme (se bildlänk nederst).
Det fanns två duktiga föreläsare från Duke University, USA, som skulle hålla föreläsning om reumatisk hjärtsjukdom och kopplingen mellan cardiovasculär sjukdom och HIV/ART. Dessa stackars satar trodde att de skulle börja 8.00 och var där i tid. Vi stackars satar var naiva nog och tro att i och med att dem bjudit in två föreläsare från USA så kommer dem kanske, för en gångs skull, dyka upp i tid eller i alla fall med 5 minuters marginal. Så, där satt jag, Anna, Gerald och Tom och snackade om "African time". Kl 08.20 dyker en av studenterna som ordnat konferensen upp och ber om ursäkt och säger till föreläsarna: ”I thought you knew that in Kenya 8.00 means 8.30. Pole, pole sana.”
Studenterna dök upp 08.50, alla samtidigt – som om det fanns någon rådande konsensus för förseningen. Det är faktiskt rätt fantastiskt.
Sista dagen hölls det ett öppet forum/diskussion gällandes eutanasi (aktiv dödshjälp). Något som stundom kan vara en väldigt human handling. Till denna debatt hade man bjudit in ledande filosofer och teologer i västra Kenya samt psykologer och psykiatriker från universitetssjukhuset samt flera läkare och professorer.
Jag var tyvärr inte där, jag var och spikade och borrade i operationssalarna tillsammans med lite andra sköna ortopeder. Men Love var där och Love var rädd.
Debatten började utvecklas till en häxjakt där studenterna enades om att religion och medicin går hand i hand och om det är något alla religioner är eniga om i Kenya så är det att endast Gud får ge och endast Gud får ta liv. Därför är det helt fel för en läkare att försöka sig på det.
Efter en stund börjar debatten dö ut och något måste göras, och det snabbt! Helt plötsligt ställer sig moderatorn upp och säger: ”It has come to my attention that we have someone here who is pro euthanisation. Who comes from a country where euthanisation is legal.”
En kakofoni och viskningar och oroliga blickar fyllde konferanssalen. En icke-troende bland oss? Är det möjligt? En mördare!
Love började svettas, nu skulle dom komma till honom med mikrofonen, alla skulle skälla ut honom. Kalla honom mördare, lyncha honom! Det fanns ingen i Eldoret som han visst var från ett land som var mer för det än Sverige (fastän det inte är helt lagligt än).
Men moderatorn gick förbi Love? Han kanske inte såg honom? Love sjönk ner i stolen. Moderatorn fortsatte att gå, tills han nådde den bakre raden av stolar.
Till Loves förvåning satt där ett vitt ansikte han aldrig sett tidigare.
Moderatorn: ”Here we have somone from the Netherlands where this is legal. What do you have to say for yourself?”
Holländaren blev kritvit I ansiktet, började svettas, tar tag i mikrofonen och gör sitt livs största misstag: “First of all, we have to be able to seperate medicine from religion”.
Som en spikmatta som fällts upp på dom kenyanska motorvägarna för att få bilar att sakta ner så att poliserna kan ta sina mutor, på samma sätt höjde alla Afrikanska läkarstudenter sina händer samtidigt i luften för att kontra och kritisera Holländaren. Och debatten var i full rulle igen.
/P
Bilder på facebook på Patrik Nasrs konto:
http://www.facebook.com/album.php?aid=280801&id=508257662&l=99833f1a50
tisdag 15 februari 2011
PBL med andra problem
Nu har vi hunnit avverka tre veckors praktik på kirugavdelningen på Moi University, tillräckligt med tid för att inse hur saker och ting går till här. Framförallt slås man av att 1. studenterna är otroligt pålästa men värdelösa på att värdera sin kunskap och svara adekvat på frågor och 2. VISSA av doktorerna som håller i utbildningen är mobbare.
Man kan minst sagt säga att det är lite konstigt stämning på bygget. Studenterna förväntas ha träffat alla patienter innan ronden, ha tagit deras historia och gjort en fysisk undersökning. Det gör man oftast kvällen innan och under tiden pratar man med varandra frågar och visar sina kursare alla spännande nya sjukdomar eller symtom. Det är bra stämning, studenterna lyfter varandra och det bara strömmar detaljerad fakta ur dem som jag aldrig kunnat. När sedan deras consultant, motsvarande svenska specialister, dyker upp på morgonronden blir det knäpptyst. Blicken fästs på tårna för att inte dra till sig uppmärksamhet, om man pratar viskar man och man tar absolut inte initiativ att ställa frågor. Ofta blir det en student för dagen som consultant märker inte är påläst och därför får fråga på fråga som följs av 20-30 sekunders tystnad! Det finns inte att man säger att man inte kan eller försöker förklara en teori. Om det blir alldeles för många obesvarade frågor kanske man istället hör "who is your greatest enemy, who do you want to help you?" från consultant. Då får studenten välja en annan student som ska svara på frågan. Studenterna presenterar sig och tilltalas med sitt efternamn. Studenterna förväntas vara på plats i tid men consultant kan komma en halv till två timmar sent eller inte alls dyka upp. Och är man en student på sista året får de ofta höra:
"are you supposed to be 6th year?! in a few months you will be doing this by yourself...".
Ganska osvenskt. Och som svensk står man tack och lov utanför deras lilla terror-system. Senaste föreläsningen av en viss ökänd urolog så tittade han till och med rakt på mig och sa
"pole, Anna, pole, this is how we do our exams"
Ursäktande men ytterst medveten om att hans ficklampa-i-mörkt-rum-utfrågning av en student inför alla andra i 5 minuter mitt i en föreläsning inte är helt ok. Men inte f*n skäms han för det.
"This is the way it was for us. How come you are the only student here? Bah, the students stay away, it is safer"
"But if they stay away to be safe, that means you are a danger."
Bara skratt till svar. Jag var allvarlig.
Vi bemöts med respekt (Love påstår att det är för att vårt csn är jämförbart med deras läkarlöner) men det är pinsamt att se hur vissa lärare tror sig lära ut. Miljön hämmar studenter som annars är väldigt kunniga. Jag hade aldrig kunnat läsa i det här systemet och behålla motivationen men att komma utifrån är ju otroligt lärorikt på många plan. Inte bara för diagnosmångfalden utan också för att det finns läkare/lärare som är underbara, som verkligen bryr sig om sina patienter och som vet vad pedagogik är. På vilkas föreläsningar studenterna faktiskt sitter längst fram i klassrummet istället för längst bak (det är så man vet om det är en human föreläsare som kommer komma genom dörren eller inte).
Sammanfattningsvis måste man ju säga att vi insett att vi inte är här för pedagogiken, men tacksamma för chansen och hoppas att kanske inte bara ha lärt oss något utan också ha inspirerat lite. Det är inte fel att svara fel och vi svarar ofta fel, om inte för okunskap så för lite jävelskap.
Man kan minst sagt säga att det är lite konstigt stämning på bygget. Studenterna förväntas ha träffat alla patienter innan ronden, ha tagit deras historia och gjort en fysisk undersökning. Det gör man oftast kvällen innan och under tiden pratar man med varandra frågar och visar sina kursare alla spännande nya sjukdomar eller symtom. Det är bra stämning, studenterna lyfter varandra och det bara strömmar detaljerad fakta ur dem som jag aldrig kunnat. När sedan deras consultant, motsvarande svenska specialister, dyker upp på morgonronden blir det knäpptyst. Blicken fästs på tårna för att inte dra till sig uppmärksamhet, om man pratar viskar man och man tar absolut inte initiativ att ställa frågor. Ofta blir det en student för dagen som consultant märker inte är påläst och därför får fråga på fråga som följs av 20-30 sekunders tystnad! Det finns inte att man säger att man inte kan eller försöker förklara en teori. Om det blir alldeles för många obesvarade frågor kanske man istället hör "who is your greatest enemy, who do you want to help you?" från consultant. Då får studenten välja en annan student som ska svara på frågan. Studenterna presenterar sig och tilltalas med sitt efternamn. Studenterna förväntas vara på plats i tid men consultant kan komma en halv till två timmar sent eller inte alls dyka upp. Och är man en student på sista året får de ofta höra:
"are you supposed to be 6th year?! in a few months you will be doing this by yourself...".
Ganska osvenskt. Och som svensk står man tack och lov utanför deras lilla terror-system. Senaste föreläsningen av en viss ökänd urolog så tittade han till och med rakt på mig och sa
"pole, Anna, pole, this is how we do our exams"
Ursäktande men ytterst medveten om att hans ficklampa-i-mörkt-rum-utfrågning av en student inför alla andra i 5 minuter mitt i en föreläsning inte är helt ok. Men inte f*n skäms han för det.
"This is the way it was for us. How come you are the only student here? Bah, the students stay away, it is safer"
"But if they stay away to be safe, that means you are a danger."
Bara skratt till svar. Jag var allvarlig.
Vi bemöts med respekt (Love påstår att det är för att vårt csn är jämförbart med deras läkarlöner) men det är pinsamt att se hur vissa lärare tror sig lära ut. Miljön hämmar studenter som annars är väldigt kunniga. Jag hade aldrig kunnat läsa i det här systemet och behålla motivationen men att komma utifrån är ju otroligt lärorikt på många plan. Inte bara för diagnosmångfalden utan också för att det finns läkare/lärare som är underbara, som verkligen bryr sig om sina patienter och som vet vad pedagogik är. På vilkas föreläsningar studenterna faktiskt sitter längst fram i klassrummet istället för längst bak (det är så man vet om det är en human föreläsare som kommer komma genom dörren eller inte).
Sammanfattningsvis måste man ju säga att vi insett att vi inte är här för pedagogiken, men tacksamma för chansen och hoppas att kanske inte bara ha lärt oss något utan också ha inspirerat lite. Det är inte fel att svara fel och vi svarar ofta fel, om inte för okunskap så för lite jävelskap.
måndag 14 februari 2011
Lite diagnoser så vi inte glömmer
Vi ser ju detta både som en dagbok och lite minnesanteckningar så här kommer lite medicinska iakttagelser utan lekmannaförklaring:
1. Fourniers gangrän
2. Recklinghausens syndrom
3. Feokromocytom
4. Brachialis schwannom
5. Omphalocele
6. Thoracica empyema (extrema fall)
7. Virchows nod, Sister Mary Joseph nod
8. Cannonball metastas
9. Ghons komplex/lesion
10. vänstersidig ventrikelmyxom
11. Courvoisier's law (fast jag inte höll med)
12. Mycket cancer; esofagus, ventrikel etc etc...
13. ISS, PITC, p24, Determine, ELISA, "the disease".
Kräm på er.
1. Fourniers gangrän
2. Recklinghausens syndrom
3. Feokromocytom
4. Brachialis schwannom
5. Omphalocele
6. Thoracica empyema (extrema fall)
7. Virchows nod, Sister Mary Joseph nod
8. Cannonball metastas
9. Ghons komplex/lesion
10. vänstersidig ventrikelmyxom
11. Courvoisier's law (fast jag inte höll med)
12. Mycket cancer; esofagus, ventrikel etc etc...
13. ISS, PITC, p24, Determine, ELISA, "the disease".
Kräm på er.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)