Kl 05.00 lördag skulle vi ses utanför sjukhuset för att bege oss på den korta men tidskrävande vägen till Mount Elgon vid Ugandas gräns.
Vi anlände lite sent och hoppades att ingen skulle bli allt för arg. Än en gång var del (s)Lowe som var anledningen och än en gång spelade det egentligen ingen roll för att vi skulle inte bege oss förrän två timmar senare skulle det visa sig.
När vi var framme vid sjukhusentrén stod minibussen där som skulle ta oss. Problemet var dock att föraren i all hast och antagligen extas råkat knäcka nyckeln i låset för bagageluckan. Samma nyckel som behövs för att starta bilen. Den enda nyckeln som finns för den bilen!
Men vi skulle fixa det. 5 times Mr Eldoret Body Building Champion (aka. Javan) skulle fixa det. Först trodde vi, eller i alla fall jag, att han skulle bära oss dit men han ringde en mekaniker, eller rättare sagt "Mekanikern". En kille kom, med lite verktyg, och slet bort rattlåset och tjuvkopplade bilen. Nu startade den. Perfekt!
På väg till Berget fick vi ta oss förbi farthindren som dem kallas men mer korrekt är hål i marken. Det var lättare att köra bredvid motorvägen i jorden än på motorvägen. Till allas förvåning var ju dessa hål i en perfekt kvadrat, alla var perfekta geometriska fyrhörningar. Hur är det möjligt. Är detta som de konstiga crop circles som amerikanarna snackar om ibland. Stora mönster, cirklar, formade på fält av UFO'n. Nej dessa hål i vägen var gjord av kenyaner. När jag frågade varför de gjorde hål så svarade föraren: "They are reparing the street". Konstigt, så jag kontemplerade: "Strange, they have a funny way of reparing something". Föraren svarade: "First they make the holes then they fill it".
Jaha, viss logik bakom det i alla fall: "So how long have they ben making the holes?" Föraren tittade på mig och gav ifrån sig ett sånt där kenyanskt skratt som man bara kan höra här: "For several years now!"
Väl framme och incheckade i vårt Guest House (som var riktigt mysigt) hoppade vi på en bil som skulle ta oss de första 1800 metrarna så att vi skulle hinna till toppen på en dag. Och det gick snabbt. Man märkte hur trycket ändra sig och det blev lite svårare att andas.
Vi hoppade av och började vandra. En vandring på 14-15km med ca 300meters höjdskillnad var vad vi hade framför oss. Tappert började vi vandra och insåg snart hur dålig kondis vi hade. Fastän vår kropp hunnit acklimatisera sig på de 2300 m vi bodde på vanligtvis i Eldoret så var vi inte alls beredda på 4000 m. Flåsandes och med huvudvärk fortsatte vi uppåt.
På toppen var det underbart. Folk hade mest med sig peanut butter sandwiches (amerikanare) men svenskarna langade upp friterad kyckling, chapati, nötter och dricka. Man kunde se de stackars amerikanarnas puppy eyes längta efter lite kyckling efter en 4 timmars vandring till toppen. Vi gav dem våra rester som sanna samariter.
Värsta delen var vägen ner. Vi tog oss ner snabbare och gladare efter lunchen. På ca 3 timmar var vi nere vid bilen och 90 min senare hade bilen kört hem oss. De flesta mådde illa och huvudet imploderade på nästan alla. Paracetamol och aspirin knaprades hejvilt till höger och vänster.
Några minuter senare lugnade allt ner sig och det var dags för en varmdusch och middag. Världens bästa känsla.
Dagen efter vaknade vi tidigt för att kolla in lite grottor. Det var sjukt fräckt men vi såg inga elefanter.
Detta inlägget var inte lika kul och skriva som de andra, inte för att det inte var kul utan mer för att det gick relativt smärtfritt att ta sig dit, spendera natten och ta sig hem.
På återseende!
För bilder se Patrik Nasrs konto på fb: Erövringen av Mount Elgon, eller kolla länken nedan:
http://www.facebook.com/album.php?aid=282031&id=508257662&l=6c13bc5da9
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar